Det känns som om jag har varit på världens mest onödiga undersökning. Jo, jag vet att det är för mig och mitt barns bästa. Var på sjukhuset idag och kopplades till CTG. Fick även lämna urinprov. Det provet visade att jag hade äggvita i urinen. Inget nytt, det hade jag i måndags med. Blodtrycket låg på 138/81. Lite högt undertryck tyckte jag, men de sa att det såg bra ut. Så fick jag då sitta i 45 min ungefär i CTG:n. Sen fick jag vänta i 30 min på att läkaren skulle komma och säga saker som jag redan vet. Han tyckte att eftersom det bara var äggvita och inget höjt blodtryck så räckte det med att jag åkte till läkaren på måndag igen. Döh! Det är väl klart att jag ska dit. Eller?? Och om det var något så kunde jag bara komma in. Ja, det vet jag väl???

Sambon berättade igår att datum för hans systerdotters begravning var satt. Men att dem inte ville att jag skulle komma... Nähä, varför inte det? De var oroliga för mig. Och ja, jag kan väl förstå deras tanke, men jag måste väl få känna efter själv. Jag vill gå på begravningen. Jag tycker att det är en självklarhet och jag vill ju visa min svägerska att jag finns där. Men sambon sa snällt men bestämt att; nej, jag ska stanna hemma. Och så kommer tankarna... VILL dem inte ha mig där?? Vill sambon inte ha mig där? Jag kanske inte tillhör den där "innersta kretsen" i familjen så att jag har en självklar plats på en begravning. Nån som har något råd hur jag ska göra? Ska jag lyssna på dem och inte gå dit, eller ska jag strunta i vad dem tycker och gå dit och visa att jag också sörjer deras förlust? Jag kan tycka att det är lite taskigt att hålla mig utanför om jag känner att jag vill och orkar gå. Som sagt; det är väl upp till mig???? Får väl hoppas att jag ligger på BB så är problemet löst.....