Kom på en sak igår. Om en vecka kanske jag är mamma. Tänk om de sätter igång mig efter ultraljudet. Något säger mig att dem kommer att göra det. Jag vet inte om jag är beredd.... Jo, det är jag....  

Har haft känningar varje morgon nu denna veckan. I natt låg jag på 7,6 och slapp äta, men det kanske jag skulle ha gjort. För på morgonen låg jag på 2,3. Det är så himla jobbigt. Och jag bävar för tiden efter förlossningen sen. Allmänt så sjunker man då i blodsocker, framför allt vid amning och det tar ungefär en månad innan kroppen hänger med. Det kommer ju att bli det jobbigaste känner jag. Tur att min mamma har bokat in en liten tur hit ner när barnet är fött.... Jag kommer att behöva någon som springer med mat till mig.

Igår kom det... Det vi visste och har väntat på.... Sambons chef tog upp pappaledigheten:

(ej ordagrant)

Chefen: Du skulle vara pappaledig i september va?

Sambon: Ja.

C: Ja (lite oroligt). Hur hade du tänkt dig då?

S: Vi får väl se vad som passar bäst för både dig och mig.

C: Ja, men de andra kan väl ringa om det är något?

Så, precis som vi förutspådde, så förväntar sig chefen att sambon ska svara på samtal från jobbet medan han är hemma och pappaledig. Alltså kan man väl knappast kalla det för ledighet. I måndags sa sambon till på jobbet att om det blir någon övertid nu framöver så måste alla dela och ställa upp. Jag kan åka in när som helst. Vad händer? Jo, på tisdagen så jobbar han över.... Åh, jag är så ensam.....    Ja ja, vad som händer med pappaledigheten är väl bara vänta och se....