Detta blir bloggens sista inlägg. Min och sambons lilla ängel har äntligen kommit. Nu är det dags att bygga upp ett liv tillsammans med honom. Skapa rutiner...

Det har varit 9 spännande månader. Många tankar, många frustationer och mycket glädje. Vad som väntar nu kan ingen veta....

Alexander

2010-08-25

Livet rullar vidare... följ det på bloggen empal.bloggplatsen.se

Tack för mig!!!

Så, pojken är på väg till Noenatalavdelningen. Själv måste jag vänta på min transport. Jag kommer upp till Jönköping flera timmar senare. När även sambon, som åkte egen bil, kommer fram så får vi gå in och hälsa på vårt lilla knyte. Fast jämfört med de andra barnen så är han ganska stor.

Där ligger han i sin lilla kuvös. Han har dropp som är klopplad till navelsträngen med sockerlösning pga sitt låga blodsocker. En maskin registrerar syresättning, hjärtljud och puls. En sond genom näsan för mat och så syrgas. Han ser så hjälplös. Ärligt talat kommer jag inte ihåg om jag höll honom denna gången eller om vi hoppade över det. Man är ju livrädd för att slita ut några sladdar.

På torsdagen åker sambon hem. Han har en begravning som han måste gå på. Det är otroligt tungt för honom och jag lider verkligen med honom. Under dagen, när jag är själv kvar på sjukhuset, så håller jag i min lilla son varje gång han ska äta. Han får mat via sonden, men för att amningen ska komma igång så fort som möjligt så ligger han vid mitt bröst samtidigt. Det är en härlig känlsa. När han är hos mig så slipper han syrgasen. Det känns som ett steg frammåt. Men så händer det. Sambon har bara hunnit tillbaka så börjar lillkillen på dåligt. Jag har precis lagt tillbaka honom i kuvösen när vi upptäcker att hans hjärta slår alldeles för fort. 300 slag/minut. Sköterskorna ringer på läkare och de börjar mata av åtgärder för att få ner slagen. De prövar med is mot huvudet, massage av en halsven... inget fungerar. Läkaren ringer till Lund för att prata med deras specialist på barnhjärtan och får en ordination. Med en spruta med någon medicin så lyckas de stanna hjärtat i 1 sekund. Sedan slår det igen och denna gången med normal rytm. Ärligt talat märktes det aldrig på lillkillen, det syntes bara på monitorn. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hur skulle vi kunna lämna honom nu under natten?? Innan vi gick och la oss så var vi och tittade till honom en gång till. Sköterskorna lovade att komma och hämta oss om någonting förändrades under natten.

Ingenting händer, men när de hämtar oss på morgonen för att vara med vid matningen så har vi hjärtat i halsgropen. Han hade mått bra hela natten, men de hade extra koll på honom nu ett tag.

På fredagen så slipper lillkillen syrgasen helt och hållet. Han klarar av att syresätta sig själv. Känns jättebra. Nu är det bara att beta av resten av alla maskiner.

Helgen flyter på ganska obemärkt. Små små framsteg görs hela tiden. Mest märks det på att de kan sänka sockerdroppet dag för dag. På söndagen blir han av med det helt. Så då är det dags för hans första bad. Han älskade det. Eller ja, lugn och så blev han i alla fall. Vet nog inte riktigt vad han ska tycka. Efter badet får han på sig sina första egna kläder. I samma veva slipper han även kuvösen.

Under början av veckan så går det segt. Han börjar bli mer och mer intresserad av bröstet och på tisdagen så äter han sitt första stora mål via amning. Då vi inte var beredda på det så hann vi inte väga honom innan. Därför fick han hela sin dos av sondmatning. Jag misstänker att han fick ganska mycket mat vilket gjorde att när vi nästa gång var beredda med att väga honom så åt han inte allt mycket från bröstet. Nu är det tungt. Det är bara amningen som ska klaffa så får vi åka hem. Jag och sambon börjar bli grymt trötta på att bo på sjukhuset.

På onsdagen, 7 dagar gammal, så märker vi en tydlig skillnad. Han är mer alert vid bröstet och vid varje vägning så behövs det mindre och mindre sondmat. Kan det betyda att vi snart får åka hem?

Torsdagen kommer med förhoppning. Det börjar med att de har tagit bort slangen för sondmatning. Nu hänger det på han och mig. Har han gått upp tillräckligt i vikt? Är han pigg nog för att få åka hem? Det tycker sköterskorna. Nu ska vi bara få klartecken från läkaren.

YES!!! Läkaren tycker han ser superfin ut. Han har visserligen inte gått upp så mycket sedan dagen innan. Men han gick upp desto mer dagen dessförinnan. Vi får åka hem. Är vi redo för detta? Kommer vi fixa detta? Vem vet? Ingen.....    

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Skrev i mitt senaste inlägg att det skulle bli igångsättning om inte värkarna kom igång. Och det gjorde dem inte. Så på tisdagen så åkte sambon och jag in för att bli igångsatta. Båda höll tummarna för att det skulle komma en lite bebis redan samma dag. Men vi visste att det även kunde ta tid.

Med en hel del fjärilar i magen kopplades jag upp mot ctg-maskinen.

 Efter en läkarundersökning så fick jag första omgången med en gel på livmodertappen. Den var ju inte mogen för fem öre när vi kom in. Och nu följde en lång väntan. Efter sex timmar gjordes ytterligare en koll av livmodertappen, men då inget hade hänt så fick jag en ny dos med gel. Under dagen hade jag börjat få tätare och kraftigare sammandragningar. På kvällen innan sänggående så var de ganska kraftiga.

Under kvällen så sjönk hjärtljuden på Pyret där inne varje gång jag fick en sammandragning. Oftast så hjälpte det bara med att ändra läge på mig. Men läkaren sa att hon var orolig för att barnet inte mådde bra. Fortsatte det under natten så kunde det bli kejsarsnitt dagen efter. Sambon blev väldgt nervös. Jag kände att blir det kejsarsnitt så blir det och hellre att de gör det nu än väntar ännu längre och barnet hinner få skador.

Så på onsdag morgon kommer läkaren in och säger att det blir kejsarsnitt. Hjärtljuden har sjunk med jämna mellanrum hela natten och hela tiden i samband med att det har kommit en värk. Sambon och jag blir ombytta och förberedda för att åka till operationen. NU ska vi snart få träffa det lilla livet.

Inne på operationssalen så kommer jag inte undan längre. Jag ska ju vara vaken under operationen, så jag måste få annan bedövning. Epidural är det enda alternativet. Jag måste säga att det är det mest overkliga jag har varit med om. När de hade gett mig sprutan så blev jag helt varm i benen. Inte långt efter så kände jag inte ett skit under midjan. Jag såg att de lyfte upp mina ben och band fast dem mellan några kuddar (fråga mig i inte varför?). Men jag kände inte att de gjorde det. Mycket lystig känsla. De spände upp ett skynke för att jag inte skulle kunna se vad de gjorde. Men tyvärr så speglades allt ganska bra i de stora lamporna som sitter över operationsbordet. Jag gjorde allt för att försöka undvika att titta i dem. Men det var svårt. Det mest jobbiga under operationen var att jag kunde inte sluta skaka i överkroppen. Jag typ frös. Jag skallrade tänder och skakade som en asplöv.

Läkaren hade sagt att operationen innan barnet var ute bara skulle ta några minuter. Jag kan svära på att det tog betydligt längre tid. Jag trodde att det aldrig skulle komma igenom alla lager. Men så hände det. Jag kände hur magen blev tog. Tänk dig hur det kittlar till i magen när man åker i en berg-och dalbana. Det bara sög till i magen. Och så kom skriket. HELT UNDERBART!!

Det blev en pojk. Sambon fick klippa navelsträngen och sedan kom de och visade upp honom. Jag låg så konstigt, plus att jag inte kunde röra underkroppen, så jag såg honom inte så bra. Men när jag var färdigsydd och överflyttad till en ny säng så fick jag honom intill bröstet. Man har sett det så många gånger på tv. Men man förstår nog inte känslan förrän man har varit med om det själv.

Tillbaka på förlossningen så hände allting så fort. Efter att jag hade hållit honom ett tag så fick sambon ha honom igen. Det är sista gången jag får hålla honom den dagen. Nu skulle ha få lite mat i en kopp. Samtidigt så ser barnmorskan att han ser lite blå ut. De försvinner allihop ut ur rummet, även sambon. De kommer tillbaka... utan min son. Det visade sig att han inte kan syresätta sitt blod tillräckligt. Han behöver åka till ett annat sjukhus med bättre resurser. Nästa gång jag ser honom ligger han i en kuvös och ambulans är på väg att hämta honom. Han får själv åka till Jönköping....