Gårdagen började så bra. Jag gick här och sa till sambon att jag är så himla bortskämd. Han målar vårt barnrum, fast jag sa att jag skulle göra det, och min underbara vänner ger mig dyra gåvor. Jag var så lycklig...

Så händer det. Ett samtal. Och hela dagen bara stannar av. Sambons mamma ringer. De är på sjukhuset. Sambons systerdotter finns inte mer. Ayla har gått bort. 3 veckor gammal var hon. Det är helt ofattbart. Sambon höll i henne senast i tisdags. Man tror ju att sånt här bara händer andra. Inte oss liksom.

Vi åker hem till svärföräldrarna för att möta upp dem och systern när de kommer från sjukhuset. Jag har aldrig hört någon gråta så knäckande. Självklart var hon ju helt förstörd. Det gick att hålla sig relativt lugn. Tills hon började gråta. Då var det som om någon hade tryckt på en knapp.

Detta är ju min blogg, och hur mår jag? Igår var jag jätteledsen. Självklart! Men jag blev också orolig. Jag vill verkligen inte vara kall och egoistisk, men jag började fundera på hur detta kommer att påverka det faktum att jag och min sambo ska ha barn inom 4 veckor. Hur kommer detta barn att tas emot? Kommer alla att förknippa vårt barns födelse med Aylas bortgång? Det vore hemskt. Jag vill inte att han/hon ska känna hela sitt liv att dem två sakerna alltid kommer gå hand i hand.

Vi flyttade in barnsängen i vårt sovrum idag. Då säger sambon att det är jobbigt att hålla på med våra barnsaker när detta nu har hänt. Ja, det förstår jag också. Men jag bestämde mig igår kväll att detta ska inte få påverka oss för mycket. Om det är några som ska se fram emot vårt barns ankomst så är det vi. Och jag tänker inte tillåta mig att inte njuta och glädjas över att vi ska ha barn. Jag lider med min svägerska. Men jag måste få glädjas över vad som väntar mig. Och det utan att känna skuldkänslor. Men det kommer att bli tufft.

Jag hoppas verkligen när vårt barn föds, att alla i sambons familj kan glädjas över att det har kommit in en ny person i familjen. Och att alla kan njuta av det. Vi kommer aldrig att glömma Ayla, men det får inte bli på min unges bekostnad.

Det är bara att vänta och se. Det kommer att bli 4 tuffa veckor framöver. Och jag är glad att jag har denna blogg att skriva av mig i. Annars hade jag blivit galen.