Usch, jag var som en klubbad säl igår. Efter jobbet så åt sambon och jag. Sen gick vi både och vilade i en timme (jag somnade). Efter det åkte han till en kompis och jag gick ner till tv:n. Problemet var nog att jag tog med mig täcket. La mig i soffan och sen somnade jag givetvis. Vaknade till så att jag kunde äta mina mellanmål men somnade sedan om. Ungefär kl 21,30 var jag tillräckligt pigg för att sätta mig upp och titta på tv.

Tänkte att nu när jag har sovit så mycket under kvällen så kommer jag ju inte kunna somna inför natten. Men tji, vad jag bedrog mig. Somnade så fort jag lagt huvudet på kudden och sov tills väckarklockan ringde. Jag fattar inte....

Har kommit till en hemsk insikt. Jag tror inte jag kan äta kyckling längre. Jag mår sällan illa när jag äter, men serveras det kyckling så kommer det genast. Och jag som älskar kycklig. Det kommer bli svårt om jag måste avstå från det under hela graviditeten.

Imorgon är det dags för ett nytt besök på MVC. Är skitnervös. Dels för vad läkaren ska säga om mina värden. Har som sagt skött mig så gott jag kan och tycker själv att jag ligger bra. Jag ligger inte jämnt, men bättre än vad jag låg innan jag visste att jag var gravid. Sen ska jag ju göra ett nytt ultraljud. Denna gången hoppas vi att de hittar något litet som har satt sig så att de åtminstone kan säga hur långt jag är gången. Åh, jag håller tummarna.....

Idag var det inte nådigt. Vaknade helt ok på ett BS-värde på 9. Godkänt anser jag med tanke på att jag var syndig igår. Sen när jag kom till jobbet så rann illamåendet över mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Inte kunde jag gå undan heller. Kom på att om jag höll mig i rörelse så kände jag inte lika mycket. Sen under förmiddagen så kom och gick det hela tiden. Skitjobbigt. Det lusiga är att när jag sedan skulle äta lunch så bara kastade jag mig i den. Jag var såååå hungrig.

Sen gick eftermiddagen ganska smidigt. Var dock skittrött när jag kom hem. Sov först 1 timme efter middag och sedan när sambon hade stuckit iväg till en kompis kröp jag ner i soffan med täcket och somna igen.    

Nu sitter jag och mumsar i mig grönsaksstavar med dip. Yummie!!

Låg och slötittade på tv idag när jag slogs av en tanke. All denna koll på BS och att äta rätt och vid rätt tidpunkt. Gör jag detta för min, barnets eller läkarens skull?? Jag vet ju (tror jag) att jag gör det för barnets skull. Men ibland när jag tar BS och ser att jag ligger en aningen högt (över 7, men under 10) så kan tanken  komma: "O, det här kommer inte läkaren gilla!" Men ska jag verkligen tänka så. Innan jag visste att jag var gravid tog jag ett värde under 10 som ett bra värde. Ja, det är ju det man har fått lära sig att allt under 10 är OK. Men nu vet jag att de vill att jag ska ligga under 7 hela tiden. Mellan 4 och 7. Får varken gå därunder eller däröver. Kan ni fatta hur svårt det är???

Och jag är rädd för att det kommer att bli svårare. Jag mår illa varenda gång jag ska äta. Jag är hungrig och sugen när maten står framför mig. Men så fort jag får maten i munnen så tjocknar det. Och det blir jättesvårt att tugga. Vissa saker går jättebra som fil, äpple och annan frukt. Men bröd är ett h*lvete (rent ut sagt).

Ikväll ska jag synda. Raggmunk med fläsk till middag och en liten Zoo-påse till kvällen.

Ja, jag har ångest inför läkarbesöket på måndag. Jag tycker ju att jag sköter mig bra. Jag äter ingenting sött, äter varannan timme och tar blodsocker hela tiden. Men jag har ändå en känsla av att de inte kommer att bli nöjda med mina kurvor. Och det är knäckande. Man kömpar och kämpar och ändå vet man att man kommer att få skit för det. Min sambo sa dock att jag var jätteduktig och jag tror honom. Han lever ju ändå med mig och ser vilka uppoffringar jag gör.

Igår låg jag hyfsat bra. Jag vaknade som sagt lite högt (12,1). Men det måste ju vara rekylen från natten. Fick ner det till 7,1 till lunch och två timmar senare till 5,3. Under kvällen sen var jag uppe på 9,8. Tog ett äpple till kvällsmål och lite insulin. Vaknade kl 3 inatt och låg på 2,9. Det var bara att palla sig upp och äta lite. Drog inte i mig så mycket som jag hade gjort natten innan. Nöjde mig med två smörgåsar, 1 glas mjölk och 1 glas sötad läsk. Blev lite förbannad när jag sen vaknade i morse på 13,2. Jag måste prata med dietisten om hur jag ska göra i dessa lägen. Vad och hur mycket ska jag äta för att häva känningen men inte gå upp så förbannat till morgonen?

Jag läste på en sida på internet om en tjej som hade skrivit dagbok äver sina känslor gällande graviditeten för att det inte bara skulle handla om hennes diabetes. Jag tänkte på det. Och jag känner att eftersom det är första gången som jag är gravid så handlar mycket om diabetesen. Andra grviditeten kommer jag nog kunna njuta mer av att vara gravid, men då vet jag ju hur allting fungerar. Jag tror att om jag släpper koncentrationen 1 sekund på min diabetes, då är jag rädd att det falerar.

Varför har jag då startat denna blogg?? Jo, jag tror att det kan hjälpa andra gravida diabetiker att få läsa om hur jag har haft och upplevt allt. (Men jag vet inte hur de ska hitta den   ) Men visst gör jag det även för min skull. Det kan vara kul att läsa om 10 månader...

Var ju på mitt andra läkarbesök i måndags. Och så här ser värdena ut just nu.

HbA1c       7,3

Blodtryck  125/70

Vikt           87,7

Helt OK. Det är bara att kämpa på. Fick beröm av dietisten. Har atit precis som jag ska och jag skriver dagbok över alla mina måltider med insulindoser och blocksockervärden. Men läkaren betedde sig som ett svin. Körde över mig totalt. Bestämde i prencip över huvudet på mig att jag ska sätta in en sensor som är kopplad till pumpen och som läser av blodsockret var 5:e minut. Jag har testat en sådan innan och jag gillade det verkligen inte. Men som min mamma sa. Jag får väl testa den 1 vecka och sen se vad dem säger. Vill de att jag ska fortsätta, men inte jag. Ja, då får den åka. Jag får väl ta tätare kontroller i så fall. Det gör inget. Inte just nu i alla fall. Jag kanske kan koppla in en sen när jag har tröttnat på att ta en massa stick i fingret.

Bjöd över grannarna på fika igår för att berätta att vi var gravida. Hade köpt en Almondy-tårta som jag garnerade med florsocker så att det stod "Vi ska ha barn" på den. De blev jätteglada. Det var kul. Låg på 3,7 i BS (blodsocker) innan vi fikade och dietisten har sagt att ligger jag där så ska jag inte behöva ta insulin till det jag äter. Jag tänkte att jag måste testa det. Och det funkade! Låg på 7,1 efter 2 timmar. Och efter ytterligare 1 timme låg jag på 6,5. Helt otroligt!

Så det var en lyckad kväll igår. Förutom att jag fick en ordentlig känning kl 2 på natten sen. Låg lite högt på morgonen idag, men vad ska man göra....? 

Japp, då var man gravid. Det är så nytt så att de inte ens vet hur långt jag är gången. Jag slutade med p-piller i oktober och efter det kom aldrig mensen igång. Första helgen i januari tog jag grav-test och det var positivt.

Att jag som diabetiker skulle bli ordentligt uppföljd, det visst jag. Men när det hela drog igång så blev jag ganska skärrad.

Ringde till Kvinnomottagningen på morgonen dagen efter att jag hade gjort testet. Trodde jag skulle upp och typ bekräfta graviditeten. Men nej, visade det plus så var det plus. "OK, men nu är det så att jag är diabetiker", sa jag. "Jaha, men då ska du ringa till förlossningen, De har en diabetesavdelning för gravida." Så då var det bara att ringa dit. De sa att jag skulle komma in samma dag klockan ett. Det var bara ett problem. Jag skulle jobba hela dagen. Så det var bara att ringa jobbet och kolla om jag kunde vara ledig. Som jag trodde så var det inga problem.

Som tur var sambon ledig så han kunde följa med på första besöket. Vi åker upp till sjukhuset och klockan ett visas vi in i ett rum. Där sitter det 5 personer. Hjälp!! Det kändes som om man satt i förhör. Vi fick träffa barnmorska, gynekolog, diabetessköterska, diabetesläkare och dietist. Vi tog prover, disskuterade mat för en som är både diabetiker och gravid. Och så gjorde de en ultraljudsundersökning för att se hur långt jag var gången. Men det var så tidigt så det syntes inget.

Omtumlade åkte vi hem igen och kände att nu är det skärpning som gäller. Inga sena eller förskjutna middagar, inga youhurtar till middag bara för att jag har en kvarts rast. Var tvungen att prata med chefen igen då jag hade fått veta att jag var tvungen att åka till sjukhuset varje måndag ett par månader framöver nu. Härligt!!

Så här sitter jag nu. Har varit på två besök. Ser ganska bra ut och det är bara att kämpa vidare... I 9 månader...