Ringde till sjuksyrran idag för att kolla vad hag hade för HbA1c-värde i måndags. För fyra veckor sen låg det på 7,3..... Denna gången låg det på 6,2. FAN, rent ut sagt. Vilken tur att jag ringde. Nu kan jag gråta över det här resultatet och så slipper jag göra det inför läkaren på måndag.

Han kommer ju inte bli nöjd. Jag är nöjd (på sätt och vis). Jag har aldrig legat så här lågt. Detta är egentligen en bedrift av mig. Men det kommer inte räcka. Fan ta läkaren om han sjukskriver mig mera. Jag vägrar!!!!!!!!!!!!

Men hur fan ska jag göra för att sänka det mer??? Sluta äta eller?? Det går ju inte. Jag kan inte äta mer rätt..... När fan ska jag få njuta av att vara gavid???????????

Nej, inte jag. Men en som jag känner har precis fått det. Inte roligt. Hon hade gått halva tiden och många frågor om varför kommer upp. Men jag har en del teorier. Hon röker, är 35+ och när hon säger att hon tar det lugnt så menar hon att istället för att ha lyft 10 kartonger så har hon bara lyft 5 kartonger. Hon kan helt enkelt inte ta det lugnt. Men jag är självklart ledsen för deras skull. Som jag sa till min sambo; nu får de försöka glädja sig i att de har varandra och deras lilla son på 1 år. Kan vara svårt, förstår det, men killen hade sagt så själv så jag hoppas att de fixar det.

Så hur ska jag bete mig nu då? Nu träffar jag inte dem så där jättemycket, men ändå. Jag är i min första gravditet och är jätteglad för den. Jag vill ju inte vara mindre glad bara för att de inte gick hela vägen. Ett problem är, och nu ska jag vara brutalt ärlig, det är att jag kände att nu kan jag vara gravid utan att behöva jämföra med hennes hela tiden och höra hennes dråpliga (utan mening antar jag) åsikter. Är jag taskig när jag säger så? Jag är ju ledsen för deras del, men jag kan ju inte förneka att jag känner det andra med.

Så, till något annat. Är inne på min tredje dag som sjukskriven. Det går väl hyfsat. Jag har mina svängningar i blodsockret så läkaren kommer nog inte att ha bevisat någonting efter denna vecka. Jag tror däremot att jag har kommit på problemet. Jag har svårt att ta rätt insulindos till maten. Det är inte så att jag inte vet att jag ska ta insulin, men jag har svårt att ta rätt. Ibland tar jag för mycket och ibland tar jag för lite. Men det är SKITSVÅRT! Ena dagen kanske 6 E räcker till en viss maträtt och sen nästa dag så måste jag ta 8 E. Hade jag ätit samma mat varje dag så kanske jag hade listat ut det en vacker dag. Men nu gör man ju inte det, utan man vill ju ha lite variation. Jaja, ska bli intressant och se vad läkaren säger. Tyvärr är det förmodligen den bra läkaren nästa vecka. Tyvärr i den mening att jag inte kan kontra med mina värden för den dåliga läkaren. Den bra läkaren lyssnar ju på vad jag har att säga och låter mig förklara hur jag har gjort och tänkt.  Jaja, den dagen den sorgen.... 

  Jaha, då var man sjuksjriven då. Precis som jag gissade så var ju inte läkaren nöjd med mina resultat denna veckan. Och han tycket, helt resolut, att jag skulle vara sjukskriven hela veckan för att se om det blev någon ändring i värderna.    Jag undrar vad han tänker göra om det blir bättre... jag tänker ju inte sluta jobba. Han föreslog dock att jag skulle försöka byta pass så att jag jobbade samma tider varje dag. Och visst skulle jag kunna fråga på jobbet, men jag tänker inte göra det. Jag vill inte att halva styrkan ska behöva byta tider bara för att jag är gravid. Alla har ju vant sig vid sina tider och har ju på sätt och vis lagt upp sin vardag efter detta. Nej. Det jag kan tänka mig att pröva är att ha samma arbetsuppgift hela tiden (typ bara sitta i kassan). Det skulle kunna fungera för mig.

Annars tycker jag att det såg bra ut. Vikt 87,6 och blodtryck 126/67. Så denna veckan blir nog lugn. Tänkte jag skulle försöka sova in lite förlorad sömn (tänk, nu kan jag ju sova en timme längre   ) och sen hinna med allt som har fått komma i skymmundan nu när man har haft annat att tänka på.

OK, här kommer bilden. Verkligen ingen smickrande bild som man kan vara stolt över. Men jag hoppas stoltheten kommer med månaderna och storleken på magen.

Usch, jag skäms..... Som en felvänd ostbåge, och pucklepistar precis överallt.....   

Sorry, det blev ingen bild i helgen. Jag har tagit den, men då internet inte fungerar just nu på dator så får det vänta. Jag hoppas jag får igång det imorgon. Jag ser i för sig ingen skillnad än, men det kan ju vara bra att första bilden är ganska nära "originalet"     

Denna helgen har varit jobbig. I lördags morse tog illamående-tabletterna slut och jag hann inte ner till Apoteket för att köpa nya. Så denna helgen har illamåendet åter förföljt mig. Inte roligt.

Åt en semla idag... Japp, jag har fuskat. Men till mitt försvar så var det en minisemla. Helt i min storlek. Låg på 4 i BS innan vi åt, och så tog jag 8 E till den. 1,5 timme senare så låg jag på 5. Så det är helt godkänt tycker jag. Tror inte läkaren kan klaga heller.

Nytt läkarbesök i morgon och då ska det tas prover. Fick förresten veta i helgen att min svägerska som också är gravid bara är en vecka före mig. Sambon och svärföräldrarna tycker det är jätteroligt, men inte jag. Fan, jag vill eju gå igenom den här graviditeten "själv". Nu måste jag "samåka" med min svägerska. Nu ska allt jämnföras med henne. Usch, ser inte fram emot det. En sak som är positiv dock (kanske inte för henne i för sig), är att eftersom hennes första var för tidigt född så är det en stor chans att denna också födds för tidigt. Hoppas inte bara för tidigt. Men det innebär att chansen är stor att vi inte föder samtidigt i alla fall.   

Alltså, jag har alltid behövt ta mycket insulin innan jag blev gravid och jag måste säga att jag inte var riktigt beredd på de förändringar som skulle ske. Idag har jag t.ex klarat av att bara ta 4 E till middagen (som var köttbullar och pasta). Det hade jag aldrig trott. Meningen var att jag skulle ta 4 E till efter maten, när jag hade fyllt på pumpen med insulin, men det glömde jag totalt bort. Och ändå hade jag gått ner 2 pinnar till frukten två timmar senare. Det hade aldrig funkat för ett halvår sen. Jag hoppas bara att det kan fortsätta så här i 7 månader till. Det hade varit underbart. Men jag vet att det finns en regel mer än ett undantag, att man blir insulinresistent under den senare delen av graviditeten. Men jag får väl vänta och se. Min sjuksköterska säger att det inte händer alla.

Åh, jag är så glad. Jag är i vecka 8, har gått 7 veckor. Detta innebär att jag på söndag har gått över tvåmånadersstrecket (tack Bea och Sanne för era klargöranden). Så på lördag (eller söndag) kommer den första bilden på magen... Spännande!!!

Nu ska vi se om jag har fattat det här rätt... Jag surfat runt lite på nätet och då hittat lite inlägg om hur man räknar veckor. När jag gjorde ultraljud måndag v 3 (kalendervecka) så var fostret 6+2. Så i måndags var jag alltså i 7+2. Vad jag nu har förstått så är jag egentligen i vecka 8 just nu och på söndag har jag gått över två månadersstrecket. Blir det rätt så?????

Ja usch, jag fuskade igår. Sambon och grannen skulle åka till McDonald´s igår och handla mat. De frågade om jag ville ha något. Ja, en cola och en naturell sundae. Sen när jag skulle äta glassen så låg jag på 12,2. Inget bra utgångläge precis. Grundade med en smörgås och tog 14 E och hoppades att det skulle hjälpa. Och det gjorde det. 9,6 sen när jag skulle gå och lägga mig. 5,4 imorse när jag skulle äta frukost. Helt godkänt tycker jag.

Tyvärr missade jag att ta nattvärde i natt. Klockan 5 väcker sambon mig och säger att jag ska stänga av väckarklockan. Då visar det sig att jag har snoozat i 2 timmar. Hur f*n lyckas man med det????? Nej, det får bli ordning på det där. Antingen får jag ställa klockan 1 timme tidigare eller så får jag helt enkelt ta mig i kragen när klockan ringer kl 3. Funderar på att ställa mobilen iställer eftersom den låter annorlunda. Då kanske man reagerar.