Då var det snart dags. Imorgon blir det ultraljud. Hoppet har återigen svikit mig. Somnade i fredags gråtandes då jag insåg att allt detta kunde vara över på måndag. Att det är bara att börja om. Att chansen att det finns ett foster, ett levande foster, är väldigt liten. Vaknade på lördagen och hade kvar samma känsla. Idag har jag mått bättre men känslan finns fortfarande kvar.

Har inte bara mått dåligt psykiskt utan även fysiskt. Har mått illa ett par dagar nu. Inte på morgonen utan mitt på dagen. Det börja strax innan lunch och ger sig inte förrän innan middagen. Skitjobbigt. Det lugnar ju inte oron inför imorgon.

Sambon har velat planera vad vi ska göra nästa vecka. Men jag har sagt att jag vill inte bestämma något förrän jag har varit på ultraljudet. Vet ju inte hur jag kommer att må efter det. Och ärligt talat känns det ibland som om det kvittar för sambon. Han verkar inte lika orolig. Han har inte frågat om han ska följa med ens. Jag har sagt att jag kan gå på läkarbesöken själv då det är mycket väntan och det funkar inte med en rastlös 4-åring. Men jag tror nog att det hade varit skönt om han kunde följa med på detta just. Och helst ska jag inte behöva be honom. Fan det är ju hans barn också.

Hur som helst, skrämmande läkarbesök imorgon. Ska försöka att inte ta ut något i förskott, varken positivt eller negativt. Resultatet blir vad det blir. Har några riktigt ostadiga kurvor att visa läkaren men betydligt bättre värden än innan.

På återseende imorgon.

#diabetes #gravid #missfall #ultraljud #läkarbesök