Hihi, det är lite roligt att jobba tillsammans med arbetskamrater som man vet vet om att jag är gravid. Och jag tror inte att de vet att jag vet. Men jag har bestämt mig för att jag inte ska berätta för fler. Det ska bli kul och se hur lång tid det tar innan det kommer fram till mig. Jag vet ju vilka jag har berättat för.  Så är det någon annan som kommer fram så vet jag ju att det är ryktet om har spritt sig. Fick veta idag av A att en kille på "golvet" hade frågat vem det var mer i kassalinjen som var gravid. Så de flesta verkar veta att det är någon, men ingen verkar veta vem...   Blir jobbigt på personalfesten dock. Undrar hur många som kommer att hålla utskick efter någon som är nykter. Sen har det tydligen spekulerats väldigt mycket enligt A. De har liksom gått igenom vilka personer det är som det skulle kunna vara. Spännande.... Fortsättning följer....

Har dock upptäckt en baksida med att vara gravid. Jag kan inte bli arg eller irriterad på jobbet och klaga hos någon som vet att jag är gravid. Då kommer de bara säga att det är hormonerna. Men med allt ´som hände idag så vet jag att det inte är hormonerna. Men jag får tänka på att jag kanske kan använda det till min fördel en dag....

Ja, på min arbetsplats är det inget som är hemligt en längre stund. Det hela började i lördags. Min närmaste chef, J, kom och sa att L hade berättat för C att det var en till, utöver S, som var gravid framme i kassalinjen. Ingen hade dock fått veta något namn. När jag luskade lite hos L så visade det sig att P på fruktavdelningen hade sagt detta. Hade tänkt fråga P vem det var som var gravid för att se om de visste att det var jag eller om det kanske till och med kunde vara någon annan.

Sen idag berättade J att Le hade pressat A på information om varför A och jag har bytt tid flera veckor i rad. A höll sig ganska länge men insåg till slut att Le hade nästan listat ut vad det var det gällde. Le berättade sedan för C eftersom hon också undrade varför A och jag hade bytt ytterligare en tid. Sen kom det också fram att min högsta chef också visste att jag var gravid då J och han har suttit och diskuterat hur de ska lägga upp tider och så i höst. Då var hon ju tvungen att berätta att jag kommer att vara mammaledig (vad häftigt det var att få skriva det ordet   ). Så jag tror att P har hört eller om högste chefen har sagt att det är en till i kassalinjen som är gravid. Men ärligt talat tror jag inte att han har sagt något namn.

Men nu är det ju personalfest på lördag. Det brukar gå ganska vilt till och när folk är berusade brukar det ju ha svårt att hålla truten. Sitter jag dessutom och är nykter så är det nog en del som kommer att lista ut det hela.... Den som lever får se....

Till någonting helt annat. Var helt slut imorse när jag vaknade. Har inte sovit ordentligt på hela natten då den där j*vla sensorn har larmat varje timme (minst). Och jag måste ju stänga av larmet för att jag ska kunna somna om. Det slutade med att jag lyckades snozza i 40 minuter kl 3 i natt på grund av att jag misstog väckarklockan mot sensorlarmet. Har larmade att jag lpg över 10 i BS. Men det skiter väl jag i mitt i natten. I går jag upp och går ett varv runt huset bara för att sänka det. Det är ju värre om jag ligger lågt, men då kan jag ju också göra någonting för att stoppa det. Jag hoppas att det blir en lugn natt denna natten i alla fall.

Provade tabletten mot illamående imorse. Det fungerade inte. Jag tog den en halvtimme innan jag skulle äta och fick ändå bara i en lite yoghurt och te. Mackan fick jag lämna. Inte bra inte....

Var inne i bokhandeln idag för att se om de hade någon bra bok om att vara diabetiker och vänta barn. Herregud, jag hittade ju knappt några böcker om att vara gravid överhuvudtaget. Än mindre något om att vara diabetiker samtidigt. Sen har jag suttit och letat på internet. Men gick bet även där. Kan det verkligen vara så att INGEN har kommit på att skriva hur det är att var diabetiker och gravid? Jag menar, jag är ju verkligen inte den första. Och även om man har en massa tjejkompisar som har gått igenom graviditeter, är det ingen som har diabetes är det annorlunda. Självklart är alla deras tips guld värda. Men det är alltid lite knepigare för diabetiker. Jag vill verkligen inte klaga, men det är sanningen. Det finns säker icke-diabetiker som har svåra graviditeter också. Och jag vet att det är den första som är värst. Nästa gång så vet jag ju vad jag ger mig in på.

Jag tror att det svåraste är inte att ligga bra i BS. Det sköter kroppen ganska bra själv (vilket är ganska skönt). Men det är ju ännu viktigare nu att man inte får känningar (lågt blodsocker). Och hur normalt kan man leva om man får känning varannan timme. Och så får man ju inte äta vad som helst för att häva känningen heller. För man får ju inte stiga för mycket i BS. Bara idag har jag haft två känningar och klockan är bara tre...

Och Bea, självklart kommer jag lägga upp bilder på magen. Jag tror att jag börjar om två veckor och sen tänkte jag lägga upp en bild varje månad. Det blir väl bra....? Än så länge syns det ju inte så mycket....  

Åh, idag var det riktigt roligt att åka till MVC. Hade sambon med mig och bara det gör det lite mer uthärdigt. Träffade en annan läkare idag och han var mycket trevligare. Pratade mer med mig och lyssnade på vad JAG hade och säga. Sen är ju sambon duktig på att göra sig hörd. Åh, jag är så tacksam för att han var med. Bara att slippa sitta där själv är så himla skönt. Medan vi satt och väntade på gynekologen så satt vi och kollade på tv i en soffa och det var så skönt att kunna krypa intill honom och känna hans stöd.

Värderna var sådana: vikt 87,1 (ingen uppgång) och blodtrycker 144/85. Det sista kändes väl lite högt, men om de inte säger något så antar jag att det inte var så farligt. 

Fick sätta en sensor som kollar BS med jömna mellanrum. Det har väl gott bra så jag ska völ inta klaga än.

Så gjorde ett nytt ultraljud för att se om det gick att se om det fanns en lite krabat där inne eller inte. Och det gjorde det. En liten en på 1,2 cm. Det är inte stort det. Datorn (vilken häftig maskin egentligen) räknade ut att jag var i vecka 6+2.  Jag hoppades på det men trodde nog att jag bara skulle bara i vecka 4. Härligt!!! Det bästa är att det bara är 6 vekor kvar tills de tre första månaderna är förbi. Det sämsta är att barnet kommer i början av september istället för i slutet. Vi har redan 3 födelsedagar i början. Men men... det är sånt som händer. Huvudsaken är att det är friskt och än så länge var det jättebra.

Gud så härligt det var att få hela saken bekräftad. Det har på något sätt inte känts verkligt än. Men nu när man har sätt knytet så kan man liksom inte förneka det längre. Aaaahhh... nu ska jag fösöka att njuta så mycket jag kan. Men först måste jag köpa tabletter mor illamåendet...

Usch, jag var som en klubbad säl igår. Efter jobbet så åt sambon och jag. Sen gick vi både och vilade i en timme (jag somnade). Efter det åkte han till en kompis och jag gick ner till tv:n. Problemet var nog att jag tog med mig täcket. La mig i soffan och sen somnade jag givetvis. Vaknade till så att jag kunde äta mina mellanmål men somnade sedan om. Ungefär kl 21,30 var jag tillräckligt pigg för att sätta mig upp och titta på tv.

Tänkte att nu när jag har sovit så mycket under kvällen så kommer jag ju inte kunna somna inför natten. Men tji, vad jag bedrog mig. Somnade så fort jag lagt huvudet på kudden och sov tills väckarklockan ringde. Jag fattar inte....

Har kommit till en hemsk insikt. Jag tror inte jag kan äta kyckling längre. Jag mår sällan illa när jag äter, men serveras det kyckling så kommer det genast. Och jag som älskar kycklig. Det kommer bli svårt om jag måste avstå från det under hela graviditeten.

Imorgon är det dags för ett nytt besök på MVC. Är skitnervös. Dels för vad läkaren ska säga om mina värden. Har som sagt skött mig så gott jag kan och tycker själv att jag ligger bra. Jag ligger inte jämnt, men bättre än vad jag låg innan jag visste att jag var gravid. Sen ska jag ju göra ett nytt ultraljud. Denna gången hoppas vi att de hittar något litet som har satt sig så att de åtminstone kan säga hur långt jag är gången. Åh, jag håller tummarna.....

Idag var det inte nådigt. Vaknade helt ok på ett BS-värde på 9. Godkänt anser jag med tanke på att jag var syndig igår. Sen när jag kom till jobbet så rann illamåendet över mig. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Inte kunde jag gå undan heller. Kom på att om jag höll mig i rörelse så kände jag inte lika mycket. Sen under förmiddagen så kom och gick det hela tiden. Skitjobbigt. Det lusiga är att när jag sedan skulle äta lunch så bara kastade jag mig i den. Jag var såååå hungrig.

Sen gick eftermiddagen ganska smidigt. Var dock skittrött när jag kom hem. Sov först 1 timme efter middag och sedan när sambon hade stuckit iväg till en kompis kröp jag ner i soffan med täcket och somna igen.    

Nu sitter jag och mumsar i mig grönsaksstavar med dip. Yummie!!

Låg och slötittade på tv idag när jag slogs av en tanke. All denna koll på BS och att äta rätt och vid rätt tidpunkt. Gör jag detta för min, barnets eller läkarens skull?? Jag vet ju (tror jag) att jag gör det för barnets skull. Men ibland när jag tar BS och ser att jag ligger en aningen högt (över 7, men under 10) så kan tanken  komma: "O, det här kommer inte läkaren gilla!" Men ska jag verkligen tänka så. Innan jag visste att jag var gravid tog jag ett värde under 10 som ett bra värde. Ja, det är ju det man har fått lära sig att allt under 10 är OK. Men nu vet jag att de vill att jag ska ligga under 7 hela tiden. Mellan 4 och 7. Får varken gå därunder eller däröver. Kan ni fatta hur svårt det är???

Och jag är rädd för att det kommer att bli svårare. Jag mår illa varenda gång jag ska äta. Jag är hungrig och sugen när maten står framför mig. Men så fort jag får maten i munnen så tjocknar det. Och det blir jättesvårt att tugga. Vissa saker går jättebra som fil, äpple och annan frukt. Men bröd är ett h*lvete (rent ut sagt).

Ikväll ska jag synda. Raggmunk med fläsk till middag och en liten Zoo-påse till kvällen.

Ja, jag har ångest inför läkarbesöket på måndag. Jag tycker ju att jag sköter mig bra. Jag äter ingenting sött, äter varannan timme och tar blodsocker hela tiden. Men jag har ändå en känsla av att de inte kommer att bli nöjda med mina kurvor. Och det är knäckande. Man kömpar och kämpar och ändå vet man att man kommer att få skit för det. Min sambo sa dock att jag var jätteduktig och jag tror honom. Han lever ju ändå med mig och ser vilka uppoffringar jag gör.

Igår låg jag hyfsat bra. Jag vaknade som sagt lite högt (12,1). Men det måste ju vara rekylen från natten. Fick ner det till 7,1 till lunch och två timmar senare till 5,3. Under kvällen sen var jag uppe på 9,8. Tog ett äpple till kvällsmål och lite insulin. Vaknade kl 3 inatt och låg på 2,9. Det var bara att palla sig upp och äta lite. Drog inte i mig så mycket som jag hade gjort natten innan. Nöjde mig med två smörgåsar, 1 glas mjölk och 1 glas sötad läsk. Blev lite förbannad när jag sen vaknade i morse på 13,2. Jag måste prata med dietisten om hur jag ska göra i dessa lägen. Vad och hur mycket ska jag äta för att häva känningen men inte gå upp så förbannat till morgonen?

Jag läste på en sida på internet om en tjej som hade skrivit dagbok äver sina känslor gällande graviditeten för att det inte bara skulle handla om hennes diabetes. Jag tänkte på det. Och jag känner att eftersom det är första gången som jag är gravid så handlar mycket om diabetesen. Andra grviditeten kommer jag nog kunna njuta mer av att vara gravid, men då vet jag ju hur allting fungerar. Jag tror att om jag släpper koncentrationen 1 sekund på min diabetes, då är jag rädd att det falerar.

Varför har jag då startat denna blogg?? Jo, jag tror att det kan hjälpa andra gravida diabetiker att få läsa om hur jag har haft och upplevt allt. (Men jag vet inte hur de ska hitta den   ) Men visst gör jag det även för min skull. Det kan vara kul att läsa om 10 månader...