Så, pojken är på väg till Noenatalavdelningen. Själv måste jag vänta på min transport. Jag kommer upp till Jönköping flera timmar senare. När även sambon, som åkte egen bil, kommer fram så får vi gå in och hälsa på vårt lilla knyte. Fast jämfört med de andra barnen så är han ganska stor.

Där ligger han i sin lilla kuvös. Han har dropp som är klopplad till navelsträngen med sockerlösning pga sitt låga blodsocker. En maskin registrerar syresättning, hjärtljud och puls. En sond genom näsan för mat och så syrgas. Han ser så hjälplös. Ärligt talat kommer jag inte ihåg om jag höll honom denna gången eller om vi hoppade över det. Man är ju livrädd för att slita ut några sladdar.

På torsdagen åker sambon hem. Han har en begravning som han måste gå på. Det är otroligt tungt för honom och jag lider verkligen med honom. Under dagen, när jag är själv kvar på sjukhuset, så håller jag i min lilla son varje gång han ska äta. Han får mat via sonden, men för att amningen ska komma igång så fort som möjligt så ligger han vid mitt bröst samtidigt. Det är en härlig känlsa. När han är hos mig så slipper han syrgasen. Det känns som ett steg frammåt. Men så händer det. Sambon har bara hunnit tillbaka så börjar lillkillen på dåligt. Jag har precis lagt tillbaka honom i kuvösen när vi upptäcker att hans hjärta slår alldeles för fort. 300 slag/minut. Sköterskorna ringer på läkare och de börjar mata av åtgärder för att få ner slagen. De prövar med is mot huvudet, massage av en halsven... inget fungerar. Läkaren ringer till Lund för att prata med deras specialist på barnhjärtan och får en ordination. Med en spruta med någon medicin så lyckas de stanna hjärtat i 1 sekund. Sedan slår det igen och denna gången med normal rytm. Ärligt talat märktes det aldrig på lillkillen, det syntes bara på monitorn. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hur skulle vi kunna lämna honom nu under natten?? Innan vi gick och la oss så var vi och tittade till honom en gång till. Sköterskorna lovade att komma och hämta oss om någonting förändrades under natten.

Ingenting händer, men när de hämtar oss på morgonen för att vara med vid matningen så har vi hjärtat i halsgropen. Han hade mått bra hela natten, men de hade extra koll på honom nu ett tag.

På fredagen så slipper lillkillen syrgasen helt och hållet. Han klarar av att syresätta sig själv. Känns jättebra. Nu är det bara att beta av resten av alla maskiner.

Helgen flyter på ganska obemärkt. Små små framsteg görs hela tiden. Mest märks det på att de kan sänka sockerdroppet dag för dag. På söndagen blir han av med det helt. Så då är det dags för hans första bad. Han älskade det. Eller ja, lugn och så blev han i alla fall. Vet nog inte riktigt vad han ska tycka. Efter badet får han på sig sina första egna kläder. I samma veva slipper han även kuvösen.

Under början av veckan så går det segt. Han börjar bli mer och mer intresserad av bröstet och på tisdagen så äter han sitt första stora mål via amning. Då vi inte var beredda på det så hann vi inte väga honom innan. Därför fick han hela sin dos av sondmatning. Jag misstänker att han fick ganska mycket mat vilket gjorde att när vi nästa gång var beredda med att väga honom så åt han inte allt mycket från bröstet. Nu är det tungt. Det är bara amningen som ska klaffa så får vi åka hem. Jag och sambon börjar bli grymt trötta på att bo på sjukhuset.

På onsdagen, 7 dagar gammal, så märker vi en tydlig skillnad. Han är mer alert vid bröstet och vid varje vägning så behövs det mindre och mindre sondmat. Kan det betyda att vi snart får åka hem?

Torsdagen kommer med förhoppning. Det börjar med att de har tagit bort slangen för sondmatning. Nu hänger det på han och mig. Har han gått upp tillräckligt i vikt? Är han pigg nog för att få åka hem? Det tycker sköterskorna. Nu ska vi bara få klartecken från läkaren.

YES!!! Läkaren tycker han ser superfin ut. Han har visserligen inte gått upp så mycket sedan dagen innan. Men han gick upp desto mer dagen dessförinnan. Vi får åka hem. Är vi redo för detta? Kommer vi fixa detta? Vem vet? Ingen.....    

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det tog ett par dagar till innan vi fick åka hem. Dotterns värde var väl inte bättre på lördagen, men hon slapp att ligga under sollampan. På söndagen sen så hade hennes värde sjunkit. Inte så mycket som de hade velat men det gick ju ändå åt rätt hål...

Vi fick en perfekt liten dotter på 3130 g och 48 cm. Hon andades precis som hon skulle och sökte bröstet när hon lades dit. Vad mer kan man begära. Många timmar efter att dottern kom så kom beslutet att vi skulle upp på BB, vilket innebar att vi s...

- Varning för känsliga läsare - Herregud och fy fan. Vilken helg det blev. I lördags hann jag inte mer än att äta frukost så var det dags att åka ner till förlossningen. Där får jag snabbt träffa en läkare som går igenom allt lite snabbt och s...

Känns lite konstigt. Fick en jättekram av "mattanten" och lovade komma upp och visa en bild på bebisen sen innan vi åker hem. Hon har varit så go. All personal har varit goa. Men imorgon smäller det. Fick prata med läkaren idag för att höra om hu...

Tänk vad lite besök kan göra. Igår hade jag besök av min bästa Bea och hennes yngste son. Tog mig en promenad ner till kiosken och köpte på mig lite godis och mötte upp Bea. Sen satt vi i säkert 3 timmar och pratade. Så himla gött. Var helt slut på e...