Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Skrev i mitt senaste inlägg att det skulle bli igångsättning om inte värkarna kom igång. Och det gjorde dem inte. Så på tisdagen så åkte sambon och jag in för att bli igångsatta. Båda höll tummarna för att det skulle komma en lite bebis redan samma dag. Men vi visste att det även kunde ta tid.

Med en hel del fjärilar i magen kopplades jag upp mot ctg-maskinen.

 Efter en läkarundersökning så fick jag första omgången med en gel på livmodertappen. Den var ju inte mogen för fem öre när vi kom in. Och nu följde en lång väntan. Efter sex timmar gjordes ytterligare en koll av livmodertappen, men då inget hade hänt så fick jag en ny dos med gel. Under dagen hade jag börjat få tätare och kraftigare sammandragningar. På kvällen innan sänggående så var de ganska kraftiga.

Under kvällen så sjönk hjärtljuden på Pyret där inne varje gång jag fick en sammandragning. Oftast så hjälpte det bara med att ändra läge på mig. Men läkaren sa att hon var orolig för att barnet inte mådde bra. Fortsatte det under natten så kunde det bli kejsarsnitt dagen efter. Sambon blev väldgt nervös. Jag kände att blir det kejsarsnitt så blir det och hellre att de gör det nu än väntar ännu längre och barnet hinner få skador.

Så på onsdag morgon kommer läkaren in och säger att det blir kejsarsnitt. Hjärtljuden har sjunk med jämna mellanrum hela natten och hela tiden i samband med att det har kommit en värk. Sambon och jag blir ombytta och förberedda för att åka till operationen. NU ska vi snart få träffa det lilla livet.

Inne på operationssalen så kommer jag inte undan längre. Jag ska ju vara vaken under operationen, så jag måste få annan bedövning. Epidural är det enda alternativet. Jag måste säga att det är det mest overkliga jag har varit med om. När de hade gett mig sprutan så blev jag helt varm i benen. Inte långt efter så kände jag inte ett skit under midjan. Jag såg att de lyfte upp mina ben och band fast dem mellan några kuddar (fråga mig i inte varför?). Men jag kände inte att de gjorde det. Mycket lystig känsla. De spände upp ett skynke för att jag inte skulle kunna se vad de gjorde. Men tyvärr så speglades allt ganska bra i de stora lamporna som sitter över operationsbordet. Jag gjorde allt för att försöka undvika att titta i dem. Men det var svårt. Det mest jobbiga under operationen var att jag kunde inte sluta skaka i överkroppen. Jag typ frös. Jag skallrade tänder och skakade som en asplöv.

Läkaren hade sagt att operationen innan barnet var ute bara skulle ta några minuter. Jag kan svära på att det tog betydligt längre tid. Jag trodde att det aldrig skulle komma igenom alla lager. Men så hände det. Jag kände hur magen blev tog. Tänk dig hur det kittlar till i magen när man åker i en berg-och dalbana. Det bara sög till i magen. Och så kom skriket. HELT UNDERBART!!

Det blev en pojk. Sambon fick klippa navelsträngen och sedan kom de och visade upp honom. Jag låg så konstigt, plus att jag inte kunde röra underkroppen, så jag såg honom inte så bra. Men när jag var färdigsydd och överflyttad till en ny säng så fick jag honom intill bröstet. Man har sett det så många gånger på tv. Men man förstår nog inte känslan förrän man har varit med om det själv.

Tillbaka på förlossningen så hände allting så fort. Efter att jag hade hållit honom ett tag så fick sambon ha honom igen. Det är sista gången jag får hålla honom den dagen. Nu skulle ha få lite mat i en kopp. Samtidigt så ser barnmorskan att han ser lite blå ut. De försvinner allihop ut ur rummet, även sambon. De kommer tillbaka... utan min son. Det visade sig att han inte kan syresätta sitt blod tillräckligt. Han behöver åka till ett annat sjukhus med bättre resurser. Nästa gång jag ser honom ligger han i en kuvös och ambulans är på väg att hämta honom. Han får själv åka till Jönköping....   

 

Bea

12 september 2010 18:32

Men gud så söta ni är allihopa...du och Jocke i era mössor och lille Alexander sedan då...sötnöt.
Nu kan jag tänka mig att du vet hur det är att vara förlamad från midjan och neråt...eller?
Hoppas att jag snart kan komma in och träffa er...och lille Alexander.

http://beatricer.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det tog ett par dagar till innan vi fick åka hem. Dotterns värde var väl inte bättre på lördagen, men hon slapp att ligga under sollampan. På söndagen sen så hade hennes värde sjunkit. Inte så mycket som de hade velat men det gick ju ändå åt rätt hål...

Vi fick en perfekt liten dotter på 3130 g och 48 cm. Hon andades precis som hon skulle och sökte bröstet när hon lades dit. Vad mer kan man begära. Många timmar efter att dottern kom så kom beslutet att vi skulle upp på BB, vilket innebar att vi s...

- Varning för känsliga läsare - Herregud och fy fan. Vilken helg det blev. I lördags hann jag inte mer än att äta frukost så var det dags att åka ner till förlossningen. Där får jag snabbt träffa en läkare som går igenom allt lite snabbt och s...

Känns lite konstigt. Fick en jättekram av "mattanten" och lovade komma upp och visa en bild på bebisen sen innan vi åker hem. Hon har varit så go. All personal har varit goa. Men imorgon smäller det. Fick prata med läkaren idag för att höra om hu...

Tänk vad lite besök kan göra. Igår hade jag besök av min bästa Bea och hennes yngste son. Tog mig en promenad ner till kiosken och köpte på mig lite godis och mötte upp Bea. Sen satt vi i säkert 3 timmar och pratade. Så himla gött. Var helt slut på e...