Kom på en sak igår. Om en vecka kanske jag är mamma. Tänk om de sätter igång mig efter ultraljudet. Något säger mig att dem kommer att göra det. Jag vet inte om jag är beredd.... Jo, det är jag....  

Har haft känningar varje morgon nu denna veckan. I natt låg jag på 7,6 och slapp äta, men det kanske jag skulle ha gjort. För på morgonen låg jag på 2,3. Det är så himla jobbigt. Och jag bävar för tiden efter förlossningen sen. Allmänt så sjunker man då i blodsocker, framför allt vid amning och det tar ungefär en månad innan kroppen hänger med. Det kommer ju att bli det jobbigaste känner jag. Tur att min mamma har bokat in en liten tur hit ner när barnet är fött.... Jag kommer att behöva någon som springer med mat till mig.

Igår kom det... Det vi visste och har väntat på.... Sambons chef tog upp pappaledigheten:

(ej ordagrant)

Chefen: Du skulle vara pappaledig i september va?

Sambon: Ja.

C: Ja (lite oroligt). Hur hade du tänkt dig då?

S: Vi får väl se vad som passar bäst för både dig och mig.

C: Ja, men de andra kan väl ringa om det är något?

Så, precis som vi förutspådde, så förväntar sig chefen att sambon ska svara på samtal från jobbet medan han är hemma och pappaledig. Alltså kan man väl knappast kalla det för ledighet. I måndags sa sambon till på jobbet att om det blir någon övertid nu framöver så måste alla dela och ställa upp. Jag kan åka in när som helst. Vad händer? Jo, på tisdagen så jobbar han över.... Åh, jag är så ensam.....    Ja ja, vad som händer med pappaledigheten är väl bara vänta och se....

Titta på fettot   i vecka 37+0 :

Igår var det mer väntan än läkarbesök kändes det som. Först var jag tidig till avdelningen, sen var barnmrskan själv så det blev en massa väntande medan hon sprang mellan patienterna. Men besöket gick ganska bra i det stora hela. 97,6 i vikt, 148/79 i blodtryck och 121-160 i hjärtljud (CTG). Fortfarande äggvita i urinen, men så länge blodtrycket håller sig på en bra nivå så var det ingen fara för havandeskapsförgiftning i alla fall. Barnmorskan tog prover och så gick hon igenom lite om smärtlindring och vad jag ska göra om jag börjar blöda, vattnet går eller värkarna sätter igång.

Känner ibland att jag har läst lite för mycket om allting. Jag har liksom inga frågor. Och ibland är jag rädd att jag tar för lätt på saker och ting. Jag har inte ringt ett samtal till förlossningen på 8 månader och undrat över saker. Det känns inte som om det är så vanligt.

Fick ingen ny ultraljudstid när jag var på sjukan. De skulle dock fiska efter en under eftermiddagen. Fick känslan av att när jag väl har gjort den och den i så fall visar på stor tillväxt då går det snabbt. Hem, packa det som behövs och tillbaka nästa morgon. Det är i för sig skönt att det händer något då.... Barnmorskan ringde senare på dagen och meddelade att jag har fått en tid på tisdag nästa vecka, om de inte hinner klämma in mig på måndagen..... Hoppas, hoppas!!!!!

Okej, då har jag kommit till det stadiet när jag bara vill att det ska vara över. Jag vill inte klaga, eftersom jag inte vill vara som alla andra. Men jag vill faktiskt att det ska vara över. Tror att det beror på att jag hela tiden går och tänker på att jag kan ha ett riktigt fetto i magen. Har inte fått någon ny ultraljudstid och det oroar mig lite. I morgon går jag in i vecka 38 och då känns det knappt lönt att sätta igång mig. Ska träffa gynekologen idag, får se vad hon säger.....

Veckan har gått bra annars. Mycket känningar nätter och mornar. Inte kul. Fosterrörelserna är mer bestämda och sega. Men jag känner dem. Känns som om det kan sätta igång när som helst. Tycker att sambon borde sluta öla på helgerna nu, men jag vill inte tvinga honom så länge jag inte känner att det kan hända under kvällen. Har varit igång nästan hela helgen. Städat, målat barnrum och monterat ihop hylla/skötbord. Trodde nästan att Pyret skulle komma. Men nej....

Som sagt, läkarbesök idag. I'll be back.......

Det känns som om jag har varit på världens mest onödiga undersökning. Jo, jag vet att det är för mig och mitt barns bästa. Var på sjukhuset idag och kopplades till CTG. Fick även lämna urinprov. Det provet visade att jag hade äggvita i urinen. Inget nytt, det hade jag i måndags med. Blodtrycket låg på 138/81. Lite högt undertryck tyckte jag, men de sa att det såg bra ut. Så fick jag då sitta i 45 min ungefär i CTG:n. Sen fick jag vänta i 30 min på att läkaren skulle komma och säga saker som jag redan vet. Han tyckte att eftersom det bara var äggvita och inget höjt blodtryck så räckte det med att jag åkte till läkaren på måndag igen. Döh! Det är väl klart att jag ska dit. Eller?? Och om det var något så kunde jag bara komma in. Ja, det vet jag väl???

Sambon berättade igår att datum för hans systerdotters begravning var satt. Men att dem inte ville att jag skulle komma... Nähä, varför inte det? De var oroliga för mig. Och ja, jag kan väl förstå deras tanke, men jag måste väl få känna efter själv. Jag vill gå på begravningen. Jag tycker att det är en självklarhet och jag vill ju visa min svägerska att jag finns där. Men sambon sa snällt men bestämt att; nej, jag ska stanna hemma. Och så kommer tankarna... VILL dem inte ha mig där?? Vill sambon inte ha mig där? Jag kanske inte tillhör den där "innersta kretsen" i familjen så att jag har en självklar plats på en begravning. Nån som har något råd hur jag ska göra? Ska jag lyssna på dem och inte gå dit, eller ska jag strunta i vad dem tycker och gå dit och visa att jag också sörjer deras förlust? Jag kan tycka att det är lite taskigt att hålla mig utanför om jag känner att jag vill och orkar gå. Som sagt; det är väl upp till mig???? Får väl hoppas att jag ligger på BB så är problemet löst.....

Dags för en ny bild på magen. Tänkte att nu när det börjar dra ihop sig så ska jag försöka ta en bild i veckan. Kan vara kul sen att se hur stor jag hann bli innan Pyret kom.

Igår tror jag att jag hade sammandragningar som heter duga. Magen knöt sig flera gånger och det enda som hjälpte var att stå och vagga från ena foten till den andra. Jag hoppas att det såg ut som om jag bara var rastlös och inte som en padda. Känner mig ganska uttråkad just nu. Hade ju sett fram emot ett ultraljud på torsdag, men det blev ju inget av det. Jag hoppas att jag får ett nästa vecka.

Vaknade för andra gången denna veckan med känning. Så himla jobbigt. Och tråkigt eftersom det ofta resulterar i höga värden två timmar senare. Sen jobbar man hela dagen med att få ner det lagom till kvällen... Och så börjar det om på morgonen igen... Blä!

Åh, vad jag är trött på dem. Varenda måndag åker jag till sjukan med hopp. Varenda måndag åker jag därifrån förbannad. Idag var det väl egentligen inte så allvarligt. Men jag gillar inte läkarens attityd. Det "roliga" är att jag gillade den här läkaren i början. Han var den bra läkaren. Nu är han så "loj". Vi sänkte basdoserna igen. Har haft alldeles för många känningar i veckan tycker jag. Men vad jag retar mig på är att han alltid riktar in sig hela tiden på saker som jag inte kan göra någonting åt, framför allt inte i efterhand.

Värderna var väl OK. 95,6 i vikt, 148/78 i blodtryck, sf 39 och barnets hjärtljud låg mellan 124-161. Låg i CTG-maskinen idag. Inte en sammandragning på 45 minuter. Tycker det är lite konstigt. Men barnmorskan sa att allt var OK, så jag får väl lita på det.

Hade sett fram emot ultraljud på torsdag. Men den tiden tog gynekologen bort. Det var för tidigt. Så jag hoppas verkligen att de får in mig i nästa vecka. Fast den där tidigare igångsättningen känns inte så verklig längre. Får jag en ultraljudstid nästa vecka så är jag redan i vecka 37+. Och så kanske det dröjer ett par dagar innan man får tid för igångsättning. Då kan man väl lika bra gå fram till vecka 40+0. Ja ja, det är väl bara vänta och se. Blev sjukskriven fram tills dess i alla fall. Skönt, då spar jag min semester....   

Gårdagen började så bra. Jag gick här och sa till sambon att jag är så himla bortskämd. Han målar vårt barnrum, fast jag sa att jag skulle göra det, och min underbara vänner ger mig dyra gåvor. Jag var så lycklig...

Så händer det. Ett samtal. Och hela dagen bara stannar av. Sambons mamma ringer. De är på sjukhuset. Sambons systerdotter finns inte mer. Ayla har gått bort. 3 veckor gammal var hon. Det är helt ofattbart. Sambon höll i henne senast i tisdags. Man tror ju att sånt här bara händer andra. Inte oss liksom.

Vi åker hem till svärföräldrarna för att möta upp dem och systern när de kommer från sjukhuset. Jag har aldrig hört någon gråta så knäckande. Självklart var hon ju helt förstörd. Det gick att hålla sig relativt lugn. Tills hon började gråta. Då var det som om någon hade tryckt på en knapp.

Detta är ju min blogg, och hur mår jag? Igår var jag jätteledsen. Självklart! Men jag blev också orolig. Jag vill verkligen inte vara kall och egoistisk, men jag började fundera på hur detta kommer att påverka det faktum att jag och min sambo ska ha barn inom 4 veckor. Hur kommer detta barn att tas emot? Kommer alla att förknippa vårt barns födelse med Aylas bortgång? Det vore hemskt. Jag vill inte att han/hon ska känna hela sitt liv att dem två sakerna alltid kommer gå hand i hand.

Vi flyttade in barnsängen i vårt sovrum idag. Då säger sambon att det är jobbigt att hålla på med våra barnsaker när detta nu har hänt. Ja, det förstår jag också. Men jag bestämde mig igår kväll att detta ska inte få påverka oss för mycket. Om det är några som ska se fram emot vårt barns ankomst så är det vi. Och jag tänker inte tillåta mig att inte njuta och glädjas över att vi ska ha barn. Jag lider med min svägerska. Men jag måste få glädjas över vad som väntar mig. Och det utan att känna skuldkänslor. Men det kommer att bli tufft.

Jag hoppas verkligen när vårt barn föds, att alla i sambons familj kan glädjas över att det har kommit in en ny person i familjen. Och att alla kan njuta av det. Vi kommer aldrig att glömma Ayla, men det får inte bli på min unges bekostnad.

Det är bara att vänta och se. Det kommer att bli 4 tuffa veckor framöver. Och jag är glad att jag har denna blogg att skriva av mig i. Annars hade jag blivit galen. 

... för att skryta om mina underbara vänner. Träffades igår för att äta lite mat och snacka skit. Dessa två tjejer kände inte varandra förrän jag sammanförde dem. De har haft väldigt tät kontakt de senaste månaderna, vilket har känts lite lustigt. Igår fick jag dock svar på varför. Mitt middagen så kommer de med ett stort paket. De har en "babyshower" för mig. Är dem inte de bästa? En babysitter och en hemmasydd lekfilt (fast jag tror att den har sin givna plats i vagnen).

Så nu har jag skytit lite om mina vänner. Dags att dra över huset med dammsugaren.