Senaste inläggen

Av Emmelie - 9 juli 2015 21:06

Jaha, då var det dags att öppna upp denna blogg igen. Japp, det är dags för nummer 2.

Jag plussade för 1,5 vecka sen. Och även om familjen och de närmaste vännerna vet om det så känns det inte riktigt verkligt än. Kan liksom inte riktigt greppa det.

Att "jobb" började egentligen för nästan 2 år sen. Då började jag jobba aktivt med att sänka mitt långtidsvärde. Det tog 1 år. Sen har det tagit 8 månader innan det ville ta sig. Men sen så....
Tyvärr så hann blodsockret balla ur lagom till plusset. Så första besöket hos Diabetesmödravården ska bli spännande.

Var väldigt nervös när jag skulle berätta för sambon. Det har känts lite som om jag har kämpat och hoppats varje månad själv. Men han blev glad och spännaningen släppte.

Nu börjar ett intensivt arbete med blodsockervärden och liknande. Jag har gjort det förut och kommer förhoppningsvis fixa det en gång till.

Så till graviditeten. Än så länge inget illamående som jag hade förra gången. Däremot en fruktansvärd smärta i brösten. Så vore det inte för det så hade jag aldrig trott på gravtestet. Men det är jag!!

Denna gång har jag kunnat räkna ut beräknad födelsedatum själv. Och jag känner att det kommet att bli 9 långa månader. Har inte behövt berätta på jobbet än. Kommer att gå på semester om en vecka. Och kan jag hålla tyst i två veckor efter semestern då hinner jag gå 12 veckor. Hoppas hoppas!!

Så följ mig gärna på min nya resa mot ett nytt litet under.

#graviditet #diabetes #9månader

Av Emmelie - 12 september 2010 16:25

Detta blir bloggens sista inlägg. Min och sambons lilla ängel har äntligen kommit. Nu är det dags att bygga upp ett liv tillsammans med honom. Skapa rutiner...


Det har varit 9 spännande månader. Många tankar, många frustationer och mycket glädje. Vad som väntar nu kan ingen veta....


Alexander

2010-08-25

 

  

 

Livet rullar vidare... följ det på bloggen empal.bloggplatsen.se

 

Tack för mig!!!

Av Emmelie - 12 september 2010 15:54

Så, pojken är på väg till Noenatalavdelningen. Själv måste jag vänta på min transport. Jag kommer upp till Jönköping flera timmar senare. När även sambon, som åkte egen bil, kommer fram så får vi gå in och hälsa på vårt lilla knyte. Fast jämfört med de andra barnen så är han ganska stor.


Där ligger han i sin lilla kuvös. Han har dropp som är klopplad till navelsträngen med sockerlösning pga sitt låga blodsocker. En maskin registrerar syresättning, hjärtljud och puls. En sond genom näsan för mat och så syrgas. Han ser så hjälplös. Ärligt talat kommer jag inte ihåg om jag höll honom denna gången eller om vi hoppade över det. Man är ju livrädd för att slita ut några sladdar.


På torsdagen åker sambon hem. Han har en begravning som han måste gå på. Det är otroligt tungt för honom och jag lider verkligen med honom. Under dagen, när jag är själv kvar på sjukhuset, så håller jag i min lilla son varje gång han ska äta. Han får mat via sonden, men för att amningen ska komma igång så fort som möjligt så ligger han vid mitt bröst samtidigt. Det är en härlig känlsa. När han är hos mig så slipper han syrgasen. Det känns som ett steg frammåt. Men så händer det. Sambon har bara hunnit tillbaka så börjar lillkillen på dåligt. Jag har precis lagt tillbaka honom i kuvösen när vi upptäcker att hans hjärta slår alldeles för fort. 300 slag/minut. Sköterskorna ringer på läkare och de börjar mata av åtgärder för att få ner slagen. De prövar med is mot huvudet, massage av en halsven... inget fungerar. Läkaren ringer till Lund för att prata med deras specialist på barnhjärtan och får en ordination. Med en spruta med någon medicin så lyckas de stanna hjärtat i 1 sekund. Sedan slår det igen och denna gången med normal rytm. Ärligt talat märktes det aldrig på lillkillen, det syntes bara på monitorn. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Hur skulle vi kunna lämna honom nu under natten?? Innan vi gick och la oss så var vi och tittade till honom en gång till. Sköterskorna lovade att komma och hämta oss om någonting förändrades under natten.


Ingenting händer, men när de hämtar oss på morgonen för att vara med vid matningen så har vi hjärtat i halsgropen. Han hade mått bra hela natten, men de hade extra koll på honom nu ett tag.


På fredagen så slipper lillkillen syrgasen helt och hållet. Han klarar av att syresätta sig själv. Känns jättebra. Nu är det bara att beta av resten av alla maskiner.

     


Helgen flyter på ganska obemärkt. Små små framsteg görs hela tiden. Mest märks det på att de kan sänka sockerdroppet dag för dag. På söndagen blir han av med det helt. Så då är det dags för hans första bad. Han älskade det. Eller ja, lugn och så blev han i alla fall. Vet nog inte riktigt vad han ska tycka. Efter badet får han på sig sina första egna kläder. I samma veva slipper han även kuvösen.


Under början av veckan så går det segt. Han börjar bli mer och mer intresserad av bröstet och på tisdagen så äter han sitt första stora mål via amning. Då vi inte var beredda på det så hann vi inte väga honom innan. Därför fick han hela sin dos av sondmatning. Jag misstänker att han fick ganska mycket mat vilket gjorde att när vi nästa gång var beredda med att väga honom så åt han inte allt mycket från bröstet. Nu är det tungt. Det är bara amningen som ska klaffa så får vi åka hem. Jag och sambon börjar bli grymt trötta på att bo på sjukhuset.


På onsdagen, 7 dagar gammal, så märker vi en tydlig skillnad. Han är mer alert vid bröstet och vid varje vägning så behövs det mindre och mindre sondmat. Kan det betyda att vi snart får åka hem?


Torsdagen kommer med förhoppning. Det börjar med att de har tagit bort slangen för sondmatning. Nu hänger det på han och mig. Har han gått upp tillräckligt i vikt? Är han pigg nog för att få åka hem? Det tycker sköterskorna. Nu ska vi bara få klartecken från läkaren.


YES!!! Läkaren tycker han ser superfin ut. Han har visserligen inte gått upp så mycket sedan dagen innan. Men han gick upp desto mer dagen dessförinnan. Vi får åka hem. Är vi redo för detta? Kommer vi fixa detta? Vem vet? Ingen.....    

Av Emmelie - 12 september 2010 15:17

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Skrev i mitt senaste inlägg att det skulle bli igångsättning om inte värkarna kom igång. Och det gjorde dem inte. Så på tisdagen så åkte sambon och jag in för att bli igångsatta. Båda höll tummarna för att det skulle komma en lite bebis redan samma dag. Men vi visste att det även kunde ta tid.


Med en hel del fjärilar i magen kopplades jag upp mot ctg-maskinen.

  

 Efter en läkarundersökning så fick jag första omgången med en gel på livmodertappen. Den var ju inte mogen för fem öre när vi kom in. Och nu följde en lång väntan. Efter sex timmar gjordes ytterligare en koll av livmodertappen, men då inget hade hänt så fick jag en ny dos med gel. Under dagen hade jag börjat få tätare och kraftigare sammandragningar. På kvällen innan sänggående så var de ganska kraftiga.


Under kvällen så sjönk hjärtljuden på Pyret där inne varje gång jag fick en sammandragning. Oftast så hjälpte det bara med att ändra läge på mig. Men läkaren sa att hon var orolig för att barnet inte mådde bra. Fortsatte det under natten så kunde det bli kejsarsnitt dagen efter. Sambon blev väldgt nervös. Jag kände att blir det kejsarsnitt så blir det och hellre att de gör det nu än väntar ännu längre och barnet hinner få skador.


Så på onsdag morgon kommer läkaren in och säger att det blir kejsarsnitt. Hjärtljuden har sjunk med jämna mellanrum hela natten och hela tiden i samband med att det har kommit en värk. Sambon och jag blir ombytta och förberedda för att åka till operationen. NU ska vi snart få träffa det lilla livet.

    


Inne på operationssalen så kommer jag inte undan längre. Jag ska ju vara vaken under operationen, så jag måste få annan bedövning. Epidural är det enda alternativet. Jag måste säga att det är det mest overkliga jag har varit med om. När de hade gett mig sprutan så blev jag helt varm i benen. Inte långt efter så kände jag inte ett skit under midjan. Jag såg att de lyfte upp mina ben och band fast dem mellan några kuddar (fråga mig i inte varför?). Men jag kände inte att de gjorde det. Mycket lystig känsla. De spände upp ett skynke för att jag inte skulle kunna se vad de gjorde. Men tyvärr så speglades allt ganska bra i de stora lamporna som sitter över operationsbordet. Jag gjorde allt för att försöka undvika att titta i dem. Men det var svårt. Det mest jobbiga under operationen var att jag kunde inte sluta skaka i överkroppen. Jag typ frös. Jag skallrade tänder och skakade som en asplöv.


Läkaren hade sagt att operationen innan barnet var ute bara skulle ta några minuter. Jag kan svära på att det tog betydligt längre tid. Jag trodde att det aldrig skulle komma igenom alla lager. Men så hände det. Jag kände hur magen blev tog. Tänk dig hur det kittlar till i magen när man åker i en berg-och dalbana. Det bara sög till i magen. Och så kom skriket. HELT UNDERBART!!

     


Det blev en pojk. Sambon fick klippa navelsträngen och sedan kom de och visade upp honom. Jag låg så konstigt, plus att jag inte kunde röra underkroppen, så jag såg honom inte så bra. Men när jag var färdigsydd och överflyttad till en ny säng så fick jag honom intill bröstet. Man har sett det så många gånger på tv. Men man förstår nog inte känslan förrän man har varit med om det själv.

  


Tillbaka på förlossningen så hände allting så fort. Efter att jag hade hållit honom ett tag så fick sambon ha honom igen. Det är sista gången jag får hålla honom den dagen. Nu skulle ha få lite mat i en kopp. Samtidigt så ser barnmorskan att han ser lite blå ut. De försvinner allihop ut ur rummet, även sambon. De kommer tillbaka... utan min son. Det visade sig att han inte kan syresätta sitt blod tillräckligt. Han behöver åka till ett annat sjukhus med bättre resurser. Nästa gång jag ser honom ligger han i en kuvös och ambulans är på väg att hämta honom. Han får själv åka till Jönköping....   

Av Emmelie - 23 augusti 2010 15:48

Har varit inne på ytterligare en kontroll på morgonen. Inga tecken på att det är på gång än. Pyret skrämde dock upp oss rejält. Till och med barnmorskan blev lite skärrad. Hade suttit ett tag med CTG:n och precis när hon skulle komma och koppla bort den så sjönk hjärtljuden och lät väldigt sega. Jag fick lägga mig på sängen och så på sidan och då kom de igång igen. Fick ligga så en stund innan de slutligen kopplade bort mig. Hon trodde att barnet hade kommit åt antingen ett blodkärl på mig som påverkade navelsträngen, eller alternativt komit åt sjävla navelsträngen. Såg jättefint ut efter ett tag, men f*n vad otäckt det var. Det var första gången som Pyret verkligen har skärmt upp oss.


Så hem igen och invänta värkar. Hade ganska högt blodtryck så de rekommenderade mig att ta det lugnt. Nu blir det igångsättning imorgon. Kl 7,30 ska vi vara på förlossningen. Spännande!! Jag hoppas att det inte tar så lång tid.


Återkommer..... som mamma!!!!!!   

Av Emmelie - 22 augusti 2010 21:09

Fast det är klart, dagen är inte slut. Var inne på kontroll i morse. Tog urinprov, blodtrycket och fick sitta i ctg:n i 30 minuter. Men nej, ingenting på gång än. Sambon är fortfarande lika nervös. Han tyckte det var skönt att få komma in och få höra hjärtljuden. Han är livrädd för att vattnet ska ta slut i magen... Han är så söt....  


Så hem igen och invänta värkar. Har dock känt lite fler sammandragningar idag än igår. Hoppas att det kan hoppa "ista" snart....

Av Emmelie - 21 augusti 2010 20:06

Har snart varit hemma i 12 timmar. Trodde dagen skulle gå sakta men sambon och jag har hållit oss sysselsatta. Först tog jag en behövlig dusch. Såååå himla skönt. Sambon satte igång och städa i köket. Vi åkte iväg en sväng och hämtade en bilbarnstol, sedan till Maxi och handlade räksmörgåsar till lunch. Hem igen, äta och sen så somnade vi i varsin soffa. Sambon sov i ca 2 timmar, jag i 1-1,5, sen fick jag dåligt samvete. Det kommer inte igång några värkar om jag ligger och sover. Det var bara att sätta igång och dona med olika saker här hemma. Jag bäddade lite i barnvagnen och flyttade frysvaror från frysboxen till frysskåpet. Sen när smabon hade vaknat så började vi re i barnrummet. Plockade undan skräp, satte upp gardinstång och fönsterbräda, flyttade in skötbordet och monterade på de sista delarna och satte upp en tavla. Efter det så städade vi ytterligare lite i köket och ja, helt plötsligt var kl 6 och dags för middag. Vi fick verkligen timmarna att gå och nu känns det verkligen som om vi är redo. Allt är rent och snyggt så att man slipper och och reta sig på det den kommande tiden....


Men nu ör det segt. Känner väl av en sammandragning ibland, men verkligen inte tillräckligt ofta. Sambon tror att vi får åka in i natt igen. Jag vet inte. Jag ändrar mig hela tiden så jag tänker inte säga någonting. Den som lever får se..... 

Av Emmelie - 21 augusti 2010 11:29

Jaha, då har resan börjat. Kl 04,15 imorse gick vattnet. Vilken lustig känsla. Att inte kunna kontrollera vad som händer. Ringde till förlossningen och de tyckte att vi skulle komma in på en kontroll med tanke på att barnet inte hade fixerat sig vid senaste kontrollen, vilket komiskt nog var i går. När vi kommer in så kopplas jag till CTG - den ser bra ut. Barnmorskan försöker sedan se om hon kan se livmodertappen, men det kommer så mycket vatten (fortfarande) att hon ser inget. Vi blir tillsagda att vila en stund. Sambon somnar nästan direkt i sin stol. Jag har en massa sammandragningar så det blev inte mycket vila för mig inte.


Kl 8 kopplas jag till CTG igen. Denna gången vill det sig inte, men efter lite isvatten och frukost så kommer det igång. Efter en tur till toaletten så ser de att barnet har sjunkigt ner så pass långt att risken för att t.ex navelsträngen ska komma ikläm känns låg. Så med order att komma in i morgon igen fick vi åka hem.


Så nu sitter jag här. Och väntar på att värkarna ska komma igång. De ville att jag skulle vara aktiv så sambon och jag ska åka och hämta bilbarnstol och köpa lite grejer till barnvagnen. Inom de närmaste två dygnen så kommer vi att bli föräldrar.   

Presentation

Gravid och diabetiker. Följ med i både med och motgångar.

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2016
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok


Skapa flashcards