- Varning för känsliga läsare -

Herregud och fy fan. Vilken helg det blev.

I lördags hann jag inte mer än att äta frukost så var det dags att åka ner till förlossningen. Där får jag snabbt träffa en läkare som går igenom allt lite snabbt och sedan gör en undersökning. Som väntat så var jag inte öppen för fem öre. Livmodertappen var så sluten den kunde bli. Så första omgången av gel sattes. Kopplades upp på ctg och sen var det bara att vänta. Hade som tur tv på rummet så det gick rätt så bra. Sambon kom och han kunde börja med dagens uppgift, blodsockerkoll. Sen blev det 6 dryga timmar. Fick några värkar som var helt kontrollbara. Ganska jämna med.

Vid kl 15 så fick jag nästa omgång gel. Får samtidigt veta att en igångsättning kan ta upp till 3(!) dagar. Modet på både mig och sambon sjönk som stenar. Två timmar senare ändrade vi oss. Då har jag ont. Värkarna kommer regelbundet ca 3-4 st på 10 min. Fortfarande sluten dom en mussla. Får alvedon mot smärtan.

Vid klockan åtta är värkarna kraftiga och de gör ont. Jag spyr av smärtan. Barnmorskan bestämmer sig för att jag ska få flytta in till ett förlossningsrum så att jag kan börja med lustgasen. Sen går allt i en rasande fart för att vara förstföderska (vilket jag räknades som eftersom jag snittades första gången). Kl 22 är det aktiva värkarbetet igång. Jag är öppen 3-4 cm och jag får nu veta att jag kan få epidural. Jag tackar ja till det. Det tar 45 min innan narkosläkaren kommer och jag har öppnats ytterligare 3 cm. Men han kom som en räddande ängel. Hela plötsligt kunde jag prata och skoja mellan värkarna. Jag kände dem fortfarande men de var av en annan karaktär.

Kämpar mig igenom natten med allt tätare värkar och kraftigare. Känner hur de går genom hela kroppen. Barnmorskan vänder och vrider på mig för att jag inte ska ligga still i samma ställning hela tiden. Och så blir kl 02 på natten. Är ganska slut men helt plötsligt vill de att jag ska ta tag i handtagen på sidan. Och att på nästa värk krypa ihop. Inte skrika utan använda kraften till att trycka på. Trodde aldrig att det skulle ta slut, men 30 min senare känner jag hur hela kroppen blir tom. Och ut kommer det en liten bebis.

Bebisen rosslar och piper men ger inte ifrån sig det där hjärtskärande skriket. Barnmorskan och sambon "rusar" iväg för att hjälpa bebisen. När de kommer tillbaka får jag veta att det är en liten tjej och att hon mår super. De hade sugt hennes luftvägar från fostervatten. Jag får henne till bröstet och hon är såå liten.

Efter ett tag kommer moderkakan ut och jag mitt freak frågar om jag kan få se den. Det var inget speciellt men ändå rätt häftigt och se vad det är som har hjälpt min dotter där inne i magen. Lite stygn och sedan var det klart.

Många timmar senare så vägs och mäts hon. Trots att hon är född 4 veckor (eller 1 vecka enligt barnmorskan) för tidigt så vägde hon 3130 g och var 48 cm lång. Kanske tur att hon hade bråttom.

Hela söndagen är sen som ett töcken. Varken jag eller sambon hade sovit sen kl 8 på lördagmorgon. Försökte få honom att sova medan vi väntade på vart vi skulle ta vägen efter. BB eller neo? På söndag eftermiddag fick vi i alla fall komma upp på BB. Det var skönt att vi slapp neo.

Sammanfattningsvis så är jag så glad art jag fixade en vaginal förlossning. Men jag vette fan om jag skulle göra om det. Känslan av värken som fortlöper sig genom kroppen är hemsk. Och känslan av att skita på sig varje gång är hemsk. Eller rättare sagt, känslan av att inte kunna göra någonting åt det. Man är i en jävligt utsatt position. Och även om jag gillade känslan när allt släppte så är den inte tillräcklig för att kunna göra det igen. Men nu har jag gjort det och jag är glad att jag fixade det.

Sambon var jätteduktig också. Han kollade mina värden och hjälpte till med spypåsar. Jag vet att jag gjorde det mesta jobbet, men han hade det fan inte lätt. Att se någon ligga och plågas så, fy fan. Och personalen hade verkligen koll på honom. Vid något tillfälle hade han gått på toa. Och de uppmärksammade direkt att han var borta. Det kändes tryggt. I det stora hela så hade jag en roligt bra förlossning känner jag.

Och nu har vi fått vår bebis, en dotter.

#diabetes #gravid #förlossning #v36+1 #värkar #moderkaka